Konstnären Sven Ekdahl hade hjälpt mig välja ut arbetsprover som väckt konstfacks intresse. Jag kallades till Gärdet, där konstfack låg tillsammans med andra lyckligt utvalda, för att lösa ytterligare uppgifter, innan jag slutligen skulle komma att antas till linjen för grafisk formgivning och illustration. Jag var arton och hade redan hunnit ordna bostad på Walhallavägen starkt förvissad om att mina kommande tre år skulle tillbringas på konstfack. Jag var redo.
Men när jag efter någon vecka fick brevet där mitt namn inte nämndes bland de antagna, var min besvikelse stor. Jag gick färdigt gymnasiet istället.
Gymnasiet skulle dock komma att bli en mycket betydelsefull konstskola för mig.
Sven Ekdahl hade varit bildlärare i många år på Tingvallagymnasiet och hade under sina år ordnat så att konsten fick bra resurser. Jag fick ta all den linneduk och konstnärsoljefärger jag behövde (ja det finns två sorters oljefärg; studie- och konstnärskvalitet). När det var öppen jurybedömd höstsalong på Värmlands museum, antogs tre av mina verk – alla målade i Tingvalla gymnasiets underbara, ljusa bildsal. Och alla såldes! Olja var min grej!
Höstsalongerna hörde till årets höjdpunkter för mig under min uppväxt. Bland mina Värmländska favoritkonstnärer var Stig Olson och Gerd Göran och så fanns det en Lars Lerin som målat en interiör som jag tyckte om. Kenneth Börjessons konst fascinerade mig också.
Mellan höstsalongerna, om helgerna, besökte jag stadens gallerier tillsammans med min mor. Jag insöp konsten och jag studerade den. Min mamma och jag hade konstutställningar tillsammans, i Båsta, i Uddeholm, i Karlstad. Hon med akvareller och jag med oljor.
Fyra år efter inträdesprovet till konstfack flyttade jag till Göteborg för att gå på en annan konstskola. Jag kom att bli kvar i den västra landsänden nittonhundratalet ut. I ett litet torp på västkusten kom jag att utveckla ett porträttmåleri genom att först måla porträtt till min dåvarande makes affärsbekanta. Sedan till en utställning med kända ansikten från staden där vi bodde. Utställningen blev succé, och jag upprepade idén, nu med ansikten från min hemstad Karlstad. I två år målade jag porträtt inför den utställning som skulle komma att bli mitt genombrott som porträttmålare. Jag kom under många år att anlitas till att måla domprostar, rektorer, landshövdingar och företagsledare.
Efter att ha arbetat i min ateljé på västkusten och sedan i Skokloster, Arvika. Tensta och Järna, slog jag mig slutligen ner ett par mil från mitt barndomshem i Värmland. Här har jag åter hängt upp lysrören i taket, som troget tjänat mitt måleri. Här, i mitt blåa kök, inspireras jag till att måla och här blir måleriet till en underbar, god och livgivande cirkel för mig att befinna mig i, men till en lika stark frustration, om jag hamnar utanför den.
SVENSKA
